Vecka 16 [Svansen mellan benen - "ett kammarspel"]


Som konstnär och som människa har man inte alltid koll på vad man är ute efter. Vilken är den bakomliggande meningen med projektet man driver? Är det produkten eller processen som är det primära? Leken lägger stor vikt vid processen, eller rättare sagt processen är målet. Det finns inget givet slut, det finns inga regler, det finns ingen vinnare eller förlorare. Poängen är att överraskningen är en del av metodiken. Du vet inte var du är på väg, men det spelar ingen roll för du är alltid på rätt ställe. Det är inget etappmål – det är målet i sig.


Som vuxen är det svårt att hitta tillbaka till denna oförbehållsamma lek. Konsten kan vara ett sätt. Men det är minsann inte alltid lätt då konstnären måste leverera en produkt på en kapitalistisk marknad. Konstnären är dessutom ofta ensamarbetande, dvs hon har ingen lekkamrat, och hon drabbas ibland av prestationsångest eller fastnar i inkörda hjulspår. När man kör fast kan man ålägga sig vissa procedurer för att hitta en ny ingång. Hitta en metod för att bli överraskad.


Man får helt enkelt ta slumpen till hjälp. Men slumpen anmäler inte sig själv utan du måste kalla på henne genom att paradoxalt nog tillämpa regler som tvingar dig (tillfälligt) att släppa taget vad det gäller konstnärliga kvalitéer.


Full frihet kan vara förlamande
. Vissa taggas av motstånd som författaren Perec som skrev en hel roman helt utan bokstaven e. Så kasta tärningen och bestäm att i dag får du bara måla i blått. Du kan själv bestämma vilka parametrar du vill. Färg, form, innehåll, teknik mm.


Jag har skrivit en litet litterärt stycke ned hjälp av slumpen. Det här är mina regler:

1. Plocka slumpvis ner 20 böcker från en bokhylla.
2. Öppna boken slumpvis och sätt ner fingret någonstans på sidan.
3. Skriv ner den mening du råkar peka på.
4. Arrangera dessa meningar i en valfri ordning.
5. Ge verket en titel som du plockar från någon av meningarna.


Men hur skall jag nu förhålla mig till mina textfragment – jag beslutar mig för att försöka skapa en meningsfull berättelse. Jag försöker att återinföra ordningen efter det att jag låtit slumpen härja fritt i böckerna. Jag har markerat med (•) var mina utsnitt börjar. I någon mån har jag fuskat; en mening bytte jag ut, ett han blev ett hon och ordet mamma byttes ut till hon. När man leker så får man fuska – eller rättare sagt att förändra reglerna är en del av leken. För övrigt har jag återigen förbrutit mig mot upphovsrätten – eller.....eftersom jag skapat ett nytt KONSTVERK tror jag ända trots allt att mina stölder är helt lagliga kolla in lagtexten. vecka 14

 

Svansen mellan benen

Han hade fått objudna gäster. (•) Dagens hetta har lagt sig och och himlen är kolsvart. (•)
– Hur tycker du att det ska bli, undrade jag försiktigt. (•)
– Trevligt. (•)


Men allt detta ligger ännu några år fram i tiden, och vägen dit är ganska långsam, en inte helt spikrak förvandling. (•) Men man kan inte belysa denna problematik utan att samtidigt konstatera att människor även under svåra omständigheter kan göra mycket för varandra. (•) Hur detta fenomen kan se ut när man låter en handfull individer mer personligt få träda fram ur statistiken är därför angeläget att studera. (•) De undvek människor som de ansåg opålitliga, men litade på djur som vänner, för djuren lär oss inte att synda, utan att vörda och respektera helighet. (•) På eftermiddagen kom en kvinna. (•)


– Du får inte hänga den här, varnade jag. (•)
– Tala inte till mig på det viset, sa hon, men varken hennes min eller hennes röst visade minsta antydan till ilska. (•)
– Vi har inte längre något val, jag har trängt in i det mörkaste, den svartaste sidan av förnimmelsen, där leken tar slut och vi måste underteckna kontraktet. (•) Den ursprungliga stimuleringen av huden är kanske mycket kort, men leder i hjärnbarken till en kaskad av aktivitet, som efter en halvsekund ger upphov till ett medvetande. (•)

 

Det var ypperlig mat, men den hade kallnat, och förresten hade jag ingen aptit. (•) Det var märkligt att höra honom berätta om det som hänt.(•) Överklassens dom över byborna är lika obehaglig att lyssna till som den är sann. (•) Han tog bort tidningen från ansiktet. (•)


– Vi tar väl en påtår, föreslog han, jag hämtar. (•)
– Nu förstår jag inte, säger hon (•)
– Det förhåller sig på samma sätt i politiken. (•)
– Svansen mellan benen, sa hon, jag avskyr det uttrycket, gör inte du det också? (•)


Jag är hyfsat nöjd med min och slumpens insats. I vilket fall som helst bestämde jag mig för att korta ner texten:

 

Svansen

Han hade fått objudna gäster och himlen är kolsvart. Det ska bli trevligt några år. Människor kan göra mycket för varandra. Detta är angeläget att studera. På eftermiddagen kom en kvinna.


– Du får inte,varnade jag.
– Tala inte, sa hon!
– Vi har den svartaste sidan av förnimmelse och vi måste underteckna kontraktet. Huden är kanske mycket kort, men leder till ett medvetande. Det var märkligt. Han tog bort ansiktet.


– Vi tar väl en, föreslog han.
– Nu , säger hon.
– På.........?!
– Svansen.


Men nog kan den bli ännu kortare:

 

va?!

Han är svart. En kvinna.


– Du!
– Tala!
– Vi har ett medvetande.
– Vi?
– Va?

 

Har du synpunkter hör av dig.

 

Man måste överraska sig själv!