Vecka 20 [ Att läsa "MELLAN" raderna ]

 

Eftersom jag inte alltid begriper vad jag menar och inte menar vad jag säger, för att inte tala om det jag skriver. Hur många gånger har jag inte tänkt att det här kan jag verkligen inte skriva under på. Tur att jag inte läst det finstilta. Men nu är det nog befogat att tala med stora bokstäver:

HÅLL TJEFTEN!

Veckans blogg är en sorts negativ läsning av förra veckans text där jag genom att avlägsna en massa ord försöker frilägga det som står mellan raderna – utrycket är inte vidare passande i den här kontexten. Man kan också säga att jag utvinner tystnad ur texten. En reduktionistisk läs och -skrivpraktik. De olika färgerna är tänkta att representera olika livinställningar (som antagligen bråkar i mig). För att se texten i dess helhet så behöver du bara markera den. Pröva! det ser rätt snyggt ut!

 


"Plagiatet är nödvändigt. Framåtskridandet förutsätter det. Poesi måste skapas av alla! Inte av en." Lautremont, Poesier 1870


Veckans blogg handlar som vanligt om upphovsrätt. Jag har valt att citera/låna från texter från 1700-talet och framåt. En klar och orubblig gränsdragning mellan mitt och ditt låter sig inte göras – inte när det gäller konst. Upphovsrätten är i första hand ekonomiskt motiverad och därför låtsas man inte om att gränsdragningen är en ren konstruktion.(Det där var en radikal tanke jag inte är säker på att jag hellt och hållet står för!) Men precis som långvariga patent hämmar den tekniska utvecklingen så hämmar ett snävt upphovstänkande konstens utveckling. Se vecka 14.

Alla medvetna människor
i vår tid är medvetna om självklarheten i att det blivit omöjligt att rättfärdiga konsten som en högre aktivitet, eller ens som en kompensationsaktivitet som man kunde ägna sig åt på ett hedervärt sätt. Skälet till detta förfall är helt uppenbart framväxten av produktivitetskrafter som nödvändiggör andra produktionsrelationer och en ny livspraktik.
Sanningen och säga är det nödvändigt att göra upp med alla föreställningar om privat egendom på detta område. Framträdande av nya nödvändigheter gör tidigare "geniala" arbeten urmodiga. De blir hinder, fruktansvärda vanor. Poängen är inte hur vida vi tycker om dem eller ej. Vi måste gå bortom dem.


Vilka
element som helst kan, oberoende av varifrån de hämtas, användas för att skapa nya kombinationer. Den moderna poesin upptäckter vad det gäller bildernas analogiska struktur demonstrerar, att när två föremål sammanförs etableras alltid en relation, oavsett hur skilda deras ursprungs texter är. Att begränsa sig till ett personligt arrangemang av ord är en ren konvention. Den ömsesidiga interferensen mellan två känslovärldar, eller sammanförandet av två oberoende uttryck, överskrider de ursprungliga elementen och producerar en syntetisk organisering med större effektivitet. Allting kan användas.
Bruksanvisning till detournement 1956 Gil J.Wolman Guy Debord sid 83 av OEI! nr 15/16 2004. Numret rekommederas!


Inget är helt nytt under solen utan alla inovationer, bra som dåliga är kombinationer av det redan kända och beprövade. Men frågan är vad man kombinerar. I den bioaktuella Tristram Shandy är författaren Laurence Sterne inne på en liknande linje men av lite andra skäl.


Då man nämner ordet munter (som nu i slutet av föregående kapitel) kommen man (dvs en författare) att tänka på ordet knarrig särskilt om man har något att förtälja därom om: ej för det av någon analys och av en räntetabell eller släktutredning skulle frambringa någon större samhörighet dem emellan, än mellan ljus och mörker, eller något annat av naturens mest ovänliga motsatspar – men det hör till författarhantverket att upprätthålla ett gott samförstånd mellan ord en, som politiker göra bland människorna de aldrig veta huru nödvändigt det kan bli för dem att en dag ställa dessa i varandras närhet – och då´jag härmed fått sagt, att jag kan få ställa mina ord alldeles var jag behagar. skriver jag det här –KNARRIG.
Tristram Shandy (1760) av Laurence Sterne – sid 134


Min tyske vän Lichtenberg (1742-1799) är inne på samma linje:'


Hur många idéer
svävar inte omkring i mitt huvud, av vilka månget par, om de kunde förenas till ett sådant, kunde resultera i den största upptäckt! Men de ligger så långt från varandra som svavlet i Goslar från den ostindiska salpetern och stoftet i kolmilorna i Eichsfeld som tillsammans skulle bli krut. Hur länge har inte krutets ingredienser existerat före krutet! Ett naturligt kungsvatten finns inte. Om vi när vi tänker överlämnar oss åt förståndets och förnuftets naturliga kopplingar så klibbar begreppen ofta så fast vid andra att de inte kan förena sig med dem som de egentligen passar ihop med. Om det bara funnes något här som upplösning i kemien, där de enskilda delarna lätt simmar spridda och därför kan ta vilken riktning som helst. Då detta emellertid inte går för sig i detta sammanhang måste man avsiktligt sammanfora idéerna. Man måste experimentera med dem

Har du synpunkter hör av dig.