Vecka 21 [ om att vara pretentiös och dilltantisk]

 

Jag har nog alltid i andras ögon framstått som rätt pretentiös. Jag vet om det och försöker ta loven av det anspråksfulla med humor och självironi – så att man inte ska tro att jag tror att jag är förmer än andra (vilket jag förstås i vissa avseenden är). Jag minns den första gången jag blev anklagad för att vara pretentiös. Det var när jag gick på Lärarhögskolan i slutet på 80-talet och vi hadeav metodikläraren i svenska fått till uppgift att skriva en text som beskrev ett förlopp från gryning till kvällning, från mörker till ljus. Jag skrev en lång text med utgångspunkt från en text av Eyvind Johnsson. Dessa texter lästes upp för klassen, men vi fick av någon anledning inte veta vem som skrivit vad. Efter uppläsningen fick studenterna kommentera texterna. Jag kom i håg att min text sågades som pretentiös. Till saken hörde att eftersom författarna till texterna skulle förbli anonyma så kunde jag inte gå i svarsmål. Jag kokade av förtrytelse men höll käft för att inte förstöra övningen. Men det fick mig att ta mig en ordentlig funderar kring ordet pretentiös. Lustigt nog kom inte läraren i håg denna övning när jag pratade med henne för några år sedan. Jag förstår henne själva – konceptet med anonyma skribenter var ju inte helt lysande. I den Engelska musiktidningen Word intervjuas Brian Eno och journalisten kommer in på P–ordet.


 – You embraced two words that British tend to use as insults; "pretentious" and "dilletante".
– It says a great deal about aboit the English that those wors are use soo demissevely. They both come from the sense that the worst thing you can do is to rise above your station. It´s´some Victorian idea that is so deeply engrained that people don't relalise it at all. The art world is full of it. You might be a interesting pop musician but an artist, that's anothet thing.


Som skandinav kommer man genast att tänka på Jantelagen.
Så tyvärr är det inte enbart en brittiskl företeelse. Ordet dilltant kommer från italienskan dillitare vilket betyder att glädjas eller att glädja. I min synonym bok står ordet för klåpare, fuskare. Ordet kan jämföras med ett annat nedsättande utryck; amatör, vilket härstammat från amare‚ att älska. Amatören var ursprungligen en älskare och dilltanten en glädjespridare. Pretentiös motsvaras av ord som anspråksfull men har även det mer nedlåtande konotationer som förmäten, utmanande, skrytsam. Varför har dessa ord som ju ursprungligen representrar goda egenskaper förvandlats till skällsord?! En amatörkonstnär är den som målar på sin fritid, eller när han har lust. Till skillnad från proffset som jobbar med sin konst – även när han inte har lust.

Själv är jag inte amatör men å andra sidan är jag en pretentiös dilltant. Dessutom är jag autodidakt. Vilken hemsk kombination. Med dilltant menar jag att jag inte helt och hållet behärskar vad jag håller på. Det är en del av det roliga. Man Ray hade en granne i Paris som var perukmakare. Han sa till Man Ray du och jag strävar efter samma sak: Perfektion. Det gör jag inte alls, sa Ray: jag strävar efter frihet. Man följer lustpricipen. Är man en mångsysslare så är man "a jack of all trades but master of none" – man blir så att säga av farten en dilltant. Nyfikenheten styr, inte önskan till perfektion.


För en massa år sedan påstod jag att konstnären Kurt Schwitters var en dilltant. Ilmar Laban, kritiker och ljudpoet delade min förjusning visavi Schwitters – men tog epitetet dilltant närmast som en personlig förolämpning. Han lämnade rummet och jag fick ingen chans att lägga ut texten. Vad jag menade var att Schwitters med stor nyfikenhet prövade på olika genrer och stilar. Han höll sig inte bara till collaget där han var mästerlig. Han ville göra allt. Och allt blev väl inte så bra. Och varför skulle de bli det. Men nu kan jag med gott samvete säga att han var en dilitant, en nyfiken och rastlös utforskare, och en rastlös glädjespridare.

Jag håller just nu på att planera en film utifrån mina bilder. Jag fundera, experimentera, provkör mm. Det är jätte svårt och spännande och givetvis inte något jag behärskar, men med dilltantens och amatörens lust ger jag mig i kast med allt vad filmande, stopmotiom, animation, 2 1/2 D (ja det finns!), ljussättning mm heter. Det är kul. Hard fun! Veckans bild är rörlig och är ett med experiment att föra över stillbilder till ett tidsmedium.

Har du synpunkter hör av dig.