Vecka 36 [Vikten av att vara Ernst*]

Den här Ernst Billgren är en fascinerande människa, konstnär och mediafenomen. Han är av den digniteten att han liksom tränger ut tusenden av sina konstnärskollegor från de berättigade 15 minuterna av medial uppmärksamhet. Han är således jättekonstproppen Ernst. Hur han bär sig åt har jag ingen aning om – men jag har en vän som gick på samma konstskola som Ernst, och när pressen kom på besök så sögs de alltid in i Ernsts trollkrets. Ren och skär naturbegåvning får man anta. På något sätt kan jag inte låta bli att gilla karlen även om han gör sig till och kråmar sig skamlöst i allehanda media.


Men det som retar mig med Ernst är hans åsikt att ordet "bra" inte spelar någon roll i konstskapandet. "Jag försöker bara göra saker jag inte klarar av", säger han avväpnande till Svd 2/9 Han skryter också med att han inte har någon som helst självkritik. "Bra, förresten, det intresserar mig inte. Det är ett meningslöst omdöme". "Att hela tiden tänka på hur mycket man borde synas är tillbakahållande. Jag tänker i stället; vad kan jag göra sämst".


I DN samma dag får Ernst som sig bör ävenledes breda ut sig. Ständigt denna Ernst! Där svarar han på frågan om han inte har några åsikter alls; "Jo, men jag bryr mig inte om dem. De är väl de som normala medelålders gubbar har." Åsikter försöker han med all kraft undvika, de skapar bara låsningar. Visst låter det bestickande. Kasta loss med första bräckliga farkost, framåt mot nya okända mål. Kompass, karta och färdrutt förstör hela nöjet, och man hamnar garanterat på samma semesterparadis som alla andra.


Jag kan sympatisera med Ernsts önskan om att söka det okända och att väga sätta det invanda på spel. Men jag står inte ut med hans koketterande; han är en sådan uppblåst liten pimpinett! Jag undrar hur uppriktig (ernst) han egentligen är. Men kanske är det så att väldigt många "bra" och högt upptrissade priser sätter självkritiken ur spel. Jag är så bra att att det enda jag kan utveckla är det jag är sämst på!


Jag skriver gärna under på att det kan vara bra att försöka nollställa åsiktsinställlningarna i skapandeakten, men till syvende och sidst måste konstnären ta ställning till verket. Är det det färdigt? Är det "bra"? Är det rent av ett konstverk?. Och lustigt nog så lyckas Ernst – trots att han slängt alla kvalitetsaspekter ut genom fönstret – producera tavla efter tavla som alla på ett slående sätt ser ut som tavlor av Ernst Billgren.


Hur detta är möjligt för den "icke bedömande" Billgren har jag ingen aning om. Men det ska väl till en konstnär för att göra det omöjliga möjligt. På journalistens fråga om han ville läsa texten innan den publicerades svarade Ernst från sin upphöjda position till Svds reporter Erica Trej:"Nej skriv vad du vill, ni journalister är ju ändå för härliga!"


Kanske är det så, som Ernst säger så lakoniskt utrycker saken, att tyckande är en låg energiform. Men jag har trots det eller kanske tack vare tyckandets låga energiuttag haft riktig kul en stund. Och till slut. Ernst: (jag tycker också att) du är för härlig!.

* Vikten att vara Ernst är en hyfsat rak översättning av titeln på en pjäs av Oscar Wilde: The importance of being Earnest. Earnest betyder på engelska uppriktig, men kan också vara ett namn om det stavas Ernest. Som i Hemmingway.

Bildtext: Förklaringen till att Ernst hinner med så mycket. Han har en okänd tvillingbror.

Har du synpunkter hör av dig.

 

 

För muspekaren över bilden så får du Ernst utan bindel.
Det enda vettiga sättet för Ernst att måla utan bedömande ögon är att måla med bindel för ögonen.