Vecka 37 [om att blanda färg]

Nu äntligen kan jag avslöja hemligheten bakom Ernst Billgrens framgångar som konstnär, Det är inte alls så som jag råkade framkasta i föregående veckas blogg att Ernst har en tvillingbror. Nej det handlar helt enkelt om att blanda färg på rätt sätt. När Ernst gick på Grundis i Stockholm utmärkte han sig genom sin flit. En anonym men initierad källa berättar "Han stod där jämt och målade, outtröttlig. Jag var lite imponerade av hans målmedvetenhet." Men fliten och målmedvetenheten var inte de enda ingredienserna i Ernst framgångsrecept. "Jag minns inte exakt hur han formulerade sig, men någonting i stil med att vägen till framgång ligger i att kunna blanda färg. Och blanda färg det var precis det han gjorde dagarna i ända. Han var riktigt bra på nyanserna." Så nu vet ni: Om ni vill nå framgång som konstnär så gäller det om att kunna blanda färg.


I förra veckans blogg förklarade Ernst att åsikter och tyckandet var ngt ointressant som man helst borde göra sig kvitt, i alla fall vad det gällde konsten. Och visst medierna ger stort utrymme för tyckare av alla de slag. Själv tillhör jag förstås denna föraktfulla skara som bara måste göra sin röst hörd. Men nu är det, i media och i andra sammanhang, svårt att hålla tillbaka lusten att tycka. Ernst t ex tycker att tyckande är ointressant, att han är en utmärkt tennisspelare och att journalister är för härliga etc etc.


Skrivklådan tycks vara ett slags symptom på att tiden gått över styr. Vi har väl aldrig skrivit så mycket sedan vår inbördes splittring började? När skrev romarna lika mycket som under sin förfallstid? Bortsett från att andlig inte innebär att man beter sig på ett klokare sätt i samhället, så uppstår denna lättjefulla syssla därför att var och en tar lätt på sina åmbetsplikter och firar. Tiden fördärvas genom att var och en av oss bidrar med sin särskilda andel: somliga bidrar med förräderi, andra med orättvisa, gudlöshet, tyranni, girighet och grymheter de är mäktiga; de svagaste bidrar med dumhet, fåfänga och lättja, och till dem hör jag. Det verkar som det är tid för fåfängliga ting när vi tyngs ner av det destruktiva.


Nej så där skulle aldrig jag utrycka mig. Det ovan citerade var skrivet av Michel de Montaigne. redan 1478. Så man kan anta att tiden alltid varit ur led – om det nu är ngn tröst. Tyvärr verkar han ha rätt även för denna tidsålder då destruktiviteten och skrivklådan i bloggform svämmar över alla bredder.


Jag är sålunda emot tyckandet. Löst tyckande. Tomt tyckande. Det tycks på tok för mycket i samtidens Sverige. Det är ett tydligt förfallssymptom som man inte kan förhålla sig likgiltig inför. Ändå är det precis vad många gör, det är likgiltigheten som är värst.


I grund och botten är det bra att ha åsikter. Problemet ligger inte där utan i att åsikterna inte alltid motiveras, att de inte fördjupas eller problematiseras. Att tyckandet förblir löst och pratet tomt. Och jag är benägen att hålla med min vän i Zürich: "Än en gång: bloggens forum är inte mitt. Främst därför att man TYCKER så mycket i alla bloggar. Jag vill ha analys och argument." ( se även blogg 49/05) Varför min vän föredrar analys och argument ger han inga svar på. Och är inte denna hans önskan om mer analys just ett sådant ogrundat tyckande som han själv kritiserar. Det tycker i alla fall jag. Vad tycker ni? Tycker ni ingenting? Hallå?

Har du synpunkter hör av dig.